Asp tillhör poppelsläktet och är det enda vildväxande trädet i denna släkt i Sverige.

Aspen är viktig för den biologiska mångfalden. Den är hackspettarnas favorit och där väljer de ofta att hacka sina bohål i den mjuka veden, även Bävern är förtjusta i aspar. För att inte tala om de ca 300 insekter som är beroende av aspen bland annat Aspfjäril och Aspvedbocken.

Aspen är ett solälskande träd, växer ofta i skogsbrynet och den är ett störningsgynnat trädslag som sprider sig efter brand och andra händelser som öppnar upp i skogen.

Utbredning: i Sverige växer de i hela landet upp till trädgränsen.

Utseende: Stammen är slät och ljus. Den gula vägglaven växer ofta på stammen. Asplöven sitter på långa bladskaft som gör att löven rasslar i vinden, de är runda till formen med mjukt taggig kant. På hösten blir de klart gula, orange och röda. Träden blir upp till 35 meter höga.

Användningsområden: Förr i tiden var tändstickor tillverkade i aspved. Aspen är bra till lavar i bastun då den inte kådar.

Berguven är en av världens största ugglor. Tyvärr så är den hotad och framförallt så minskar antalet häckande berguvar här i norr! Vid senaste inventeringen av Birdlife rapporterades 69 revir vilket påvisar en tydlig nedgång jämfört med 1998–1999, då det fanns 147 revir. Det har visat sig att uvarna försvinner från fjällområdet, man noterade bara ett revir i Lapplandsfjällen och i skogsområden i inlandet. Det är även glest närmast kusten samt i de uppodlade älvdalarna. I Skellefteå kommun, som tidigare haft ett bra bestånd av berguv, noterades inte ett enda revir. När man slutat släppa ut uppfödda uvar i början av 2000-talet blev nytillskottet för lågt för att upprätthålla tillväxten i vissa regioner, särskilt i Norrland.

Utseende: Berguven är vår största uggla med kroppslängd 60–70 cm och vingspann 140–170 cm. Hanen väger 2 - 4 kg, och honan 2,4 - 4 kg. Fjäderdräkten är gulbrun med mörka längsgående streck undertill, ovansidan är mörkbrun med grova fläckar och fin tvärvattring i svart. Ögonen är bärnstensfärgade. De har karaktäristiska långa örontofsar.

Läte: Berguven varnar med ett skällande ”ka”. Ungarna tigger efter mat med ett ljudligt tju”ysch.

Livslängd: Normalt blir berguven runt 20 år, men kan i fångenskap leva betydligt längre, troligen 60 år.

Föda: Den är en skygg jägare som framförallt äter små gnagare, harar och fåglar.

Utbredning: Berguven finns över större delen av Europa och Asien med undantag för de nordligaste och sydligaste delarna.

Habitat: Som namnet antyder lever den främst i klippiga bergstrakter där den kan hitta boplatser i branta stup med skyddad plats för att inte rovdjur som mård och räv ska komma åt ungarna. Ett revir är 4–6 kilometers diameter och innehåller i allmänhet varierad natur.

Hot: Berguven är rödlistad som sårbar. Tidigare var berguven nästan utrotad i Skandinavien. Det berodde i huvudsak på miljögifter och en hänsynslös jakt. Fram till 1925 betalade länsstyrelserna ut skottpengar på berguv. Runt 1950 började läget bli kritiskt och berguven fridlystes. Men spridningen av miljögifter, framför allt kvicksilver hade särskilt under 1950- och 60-talen allvarlig effekt på beståndet.

Andra hot är exempelvis bortträngning från revir då sydvända häckningsberg exploaterats i ock med ökande fritidsbebyggelse.

Inhemsk och utländsk illegal handel med ägg, skinn och levande djur har också varit ett stort hot och är det än idag i vissa områden i världen. Berguven har efter toppnoteringen 1999 minskat och hamnat på en lägre nivå. Stor minskning i Norrland, en uppgång i Svealand och en stor uppgång i Götaland. Detta beror mest troligt på att insatserna med att släppa ut uppfödda fåglar har minskat på vissa håll.

Viktiga åtgärder:

Om du hör eller ser en berguv när du rör dig i skog och mark ska du rapportera in det på Artportalen. Det hjälper till att kartlägga berguven så att man kan fortsätta arbetet med att hjälpa arten.

Björken var det första trädet i Sverige. När inlandsisen började dra sig tillbaka för ca 17 000 år sedan växte björk längs kanten och spridde sig snabbt. Björkens anpassningsförmåga och snabba etablering gör den till en av Sveriges mest framgångsrika trädarter.

Det finns tre olika huvudarter björk i vårt land: Vårtbjörk, glasbjörk och Dvärgbjörk. De växer i hela landet men vårtbjörken är vanligare i söder, medan glasbjörken och dvärgbjörken är vanligare i norr. Det finns också ett antal underarter av olika varianter. De vanligaste är ornäsbjörken, fjällbjörken och masurbjörken. Björken tänker man ofta på som vit, men deras stammar varierar ofta i flera olika nyanser som skiljer sig mellan de tre sorterna.

Björken är snabbväxande, ett 20 år gammalt träd kan vara 15 meter högt, och som mest kan den nå 25 meter. I södra delarna av landet blir de ofta inte mer än 100 år gamla men i norr där de växer långsammare kan de bli upp till 300 år. Ganska fascinerande skillnad!

Björkens roll i ekosystemet: De är värdar för omkring 810 arter, varav närmare 120 rödlistade, och de nyttjas av ytterligare nära 800 arter.

Vårtbjörken (Betulapendula): Björken med hängande grenspetsar. Barken är i ung ålder brunaktig, men blir snabbt vit och avflagande i stora sjok, särskilt på stammen. Unga grenar har ofta små, klibbiga ”vårtor”. Bladen är triangulära till rombiska med dubbelsågad kant.

Utbredning: Växer i hela Sverige och är den vanligaste björkarten i södra och mellersta Sverige. Trivs bäst på frisk, gärna lite torrare mark.

Glasbjörk (Betulapubescens): Kännetecknas av sin släta, ofta vitare bark som inte flagnar lika mycket som vårtbjörkens. Grenarna är mer upprätta eller utstående och saknar vårtor. Bladen är mer äggrunda än vårtbjörkens.

Utbredning: Mycket vanlig i hela Sverige, från norr till söder, och är den vanligaste björkarten i norra Sverige. Trivs bättre på fuktigare och näringsfattigare marker än vårtbjörken, och är vanlig i myrmarker och fuktiga skogar.

Dvärgbjörk (Betulanana): En liten, buskliknande björk som sällan blir högre än 1-2 meter. Den har små, nästan runda, glansiga blad med en tandad kant. Barken mörkbrun och flagar inte.

Utbredning: Växer främst i norra Sverige, på fjällhedar, myrar och torvmarker, där klimatet är för hårt för större träd.

I Västerbotten finns det cirka 520 björnar. Det kan låta mycket men de är spridda på en yta av lite mindre än 15 538 kvadratkilometer. De finns i stora delar av länet med undantag för kalfjället.

Antal: I Sverige finns det ca 2 900 björnar i det vilda.

Utseende: Brunbjörnen har ett stort huvud, små ögon och öron samt puckeln över skulderpartiet. Pälsen är tjock och färgen ljusbrun till mörkbrun eller brungrå.

Storlek: Längden från nos till svans är mellan 1,7 och 2,8 meter och mankhöjden är ca 70-150 cm. En hane väger mellan 100–300 kg och en hona 60–200 kg.

Föda: Björn är en toppredator, överst i näringskedjan, och spelar en viktig roll i ekosystemet. Under sommaren äter björnen myror, älg- och renkalvar men också växter - gräs, ormbunkar och fräken. Men ungefär hälften av björnens årliga energiintag kommer normalt från bär.

Vintersömn: Björnen går i ide för att överleva vintern då det finns för lite att äta. De ligger i ide från slutet av oktober till april-maj. Då sjunker kroppstemperaturen från runt 38 °C till 34 °C och antalet hjärtslag går från 40 till 6 slag/minut. Då gör den av med mindre energi och klarar sig därför längre på sitt fettlager. Den tappar vanligtvis 20-40% av sin kroppsvikt under vintervilan.

Hastighet: På kortare sträckor kan de springa upp mot 65–70 km/h.

Hot: Björnen är fridlyst, men varje år bedrivs björnjakt. Björnen anses vara nära hotad.

Är björnen farlig för människor? Risken för människor att skadas av björn är liten i Sverige. De få incidenter då människor skadats av björn förekommer nästan bara under jakt då björnarna blivit störda, stressade eller skjutna.

Ett flygande urtidsdjur - Fladdermöss är bland de äldsta däggdjuren i världen. Forskarna har bevis på att de funnits i över 65 miljoner år, troligtvis längre. De gillar när det är mörkt och lugnt.

Arter: Det finns cirka 1 200 fladdermusarter i hela världen. Det finns två huvudgrupper av fladdermöss, storfladdermöss och småfladdermöss. I Sverige finns det 19 olika arter.

Utbredning: I Sverige finns fladdermöss över hela landet.

Föda: De lever på insekter och vill ha det mörkt och lugnt omkring sig när de jagar. En fladdermus kan äta 1 000 mygg i timmen!

Bo: En fladdermus är skygg och lever gärna undangömt. Det går bra att bygga holkar till dem, men de bosätter sig ofta på vindar eller i gamla ihåliga träd. De kan också bo mellan inner- och ytterväggar, eller i kyrktorn. När de vilar hänger de upp och ner.

Hot: Det största hotet mot fladdermöss är människan. Om vi bygger för täta hus kommer de inte in. Belysning av byggnader (exempelvis kyrkfasader där många fladdermöss har sina bon) är ett annat problem. Dessa ljusföroreningar kan leda till svårigheter att hitta föda, ökad predation, minskad reproduktion och att de lockas till farliga miljöer.

Unik färdighet: Fladdermöss är ganska närsynta så de jagar och orienterar sig med hjälp av sonar (en teknik som innebär att de använder ljud för att lokalisera bytet). Ljudet ligger över den frekvens som människan kan uppfatta och därför hör vi dem inte när de är ute och flyger.

Dvala: På vintern går fladdermössen i dvala. Deras kroppstemperaturen går ner till omgivningens temperatur (från normala 37 grader) och hjärtat slår en gång per minut.

Kan de skada en människa? Nej! En fladdermus skulle aldrig attackera en människa.

Tips! För att hjälpa fladdermössen att hitta en lämplig bostad kan du snickara en fladdermusholk, här lär du dig hur: Snickra en fladdermusholk - Naturskyddsföreningen

I Sverige finns 13 arter groddjur – åtta grodor, tre paddor och två vattensalamandrar. Groddjur kan inte värma sig med egen kroppsvärme utan deras temperatur ändras efter hur varm eller kall omgivningen är. För att klara vintern söker de under hösten upp ett ställe som erbjuder skydd både från kyla och rovdjur, t.ex. i en håla i marken eller i ris- eller lövhögar. En vanlig groda kan även övervintra under vatten till skillnad från paddor som föredrar land. När våren sedan kommer med värmen blir de aktiva igen. Flera groddjur är rödlistade som ”nära hotad” eller ”sårbar” och alla är fridlysta. Det innebär att de inte får dödas, skadas eller fångas. Nedan berättar vi mer om de Svenska grodorna.

Vanliga groda (Rana temporaria): Grodan på bilden är en vanlig groda. Vanlig groda finns i hela Sverige förutom på Öland och Gotland. Den är en av våra vanligaste grodor, varav namnet. Färgen varierar mellan olika nyanser av beige, brun och grön. Vanlig groda förekommer i många olika typer av miljöer men gärna i fuktigare områden. Vanlig groda tycker om att äta maskar, insekter och andra småkryp. Kan bli upp till 11 cm lång. (Livskraftig, ej rödlistad)

Klockgroda (Bombina bombina): Klockgrodan har en vacker svart- och orangeröd buk. De blir 4-5 cm långa. På engelska heter arten ”fire-bellied toad”. Klockgrodans ögon sitter tätt ihop uppe på huvudet. Deras sång påminner om när man blåser luft över öppningen på en tom flaska.

Åkergroda (Rana arvalis): Finns i hela Sverige förutom i fjällen. Åkergrodan, precis som andra groddjur, trivs bäst utanför odlingsområden i fuktiga områden och inte på odlingsmark som man kan tro. Blir upp till 8 cm. (Livskraftig, ej rödlistad)

Lökgroda (Pelobates fuscus): När den känner sig stressad eller hotad kan den avge en doft från huden som luktar vitlök, därav namnet. Lökgrodan gräver ner sig på dagen. Den har en lodrät pupill, som en katt, när det är ljust. Blir 5,5-7 cm lång. (Rödlistad: Sårbar)

Lövgroda (Hyla arborea): Finns bara i södra Skåne i Sverige. Lövgrodans speciella tår med sugkoppar gör att den kan klättra i träd och buskar. Lövgrodan är klargrön med ett “exotiskt” utseende. Blir ungefär 5 cm lång. (Livskraftig, ej rödlistad)

Långbensgroda (Rana dalmatina): Långbensgrodan kan om den känner sig hotad hoppa så högt som 2 meter. Har långa ben och är slankare med spetsigare nos jämfört med de andra svenska brungrodorna. Långbensgrodans nos är rosaaktig på undersidan. Blir 4 till drygt 6 cm lång. (Rödlista: Nära hotad)

Gölgroda (Pelophylax lessonae): Gölgrodan tycker om värme och förökar sig därför under den senare delen av våren. I Sverige finns Gölgrodorna i cirka 120 gölar eller mindre sjöar längs norra Upplandskusten. De blir 5-9 cm långa och har en tydlig, ljus rygglinje. Hanarna är olivgröna/gulbruna och fläckiga, och honorna är mer mörkbruna med ännu mörkare rygg. (Rödlistad: Sårbar VU)

Ätlig groda (Pelophylax esculentus): Ätlig grodan är grön i färgen med svarta fläckar. Namnet ätlig groda kommer från att man förr trodde att låren från just denna grodart var ätbara men i själva verket kan man äta grodlår från alla grodor. Tänk på att alla groddjur är fridlysta så ät dem inte! Ätlig groda kan bli upp till 12 cm lång

Vill du läsa mer om Groddjur rekommenderar vi nedanstående länkar:

Naturskyddsföreningen Artfakta Sveriges groddjur – 13 arter

Natursidan - Guide till Sveriges groddjur

Hjälp grodorna att övervintra

Gråsälar kan dyka till flera hundra meters djup och de kan stanna under vatten i upp till 20 minuter. Gråsälen är en duktig simmare och kan röra sig över stora områden upp mot 10 000 kvadratkilometer.

Gråsälen är den största av Sveriges tre sälarter och hör till familjen öronlösa sälar (Phocidae), vilka även kallas för egentliga sälar.

Storlek: En hane kan bli upp till 3 meter lång och väga 300 kg. Honorna är mindre och väger ca 200 kg som mest.

Utseende: Hanen är mörkgrå, brun eller svart med ljusa fläckar, honorna är ljusgrå med mörka fläckar. Gråsälens nos är lång och rak och det finns ingen tydlig gräns mellan nos och panna. Hos äldre hanar kan nosen vara nedåtkrökt längst fram.

Livslängd: Gråsälen kan leva upp till 40 år.

Föda: Fisk, framför allt strömming, tånglake och flundror. De kan även äta lax, sik och torsk.

Utbredning: Gråsäl finns från Falsterbonäset i Skåne till Haparanda i Norrbotten.

Är den hotad? Gråsälen har återhämtat sig i Östersjön på ett bra sätt efter att ha varit nere på väldigt låga nivåer (omkring 3000 djur) på 80-talet. Nu uppskattas antalet till över 50 000 djur. Sedan mitten av 1980-talet har beståndet hämtat sig efter skador orsakade av tidigare miljögifter så som DDT och PCB. Men nya gifter som kommer ut i miljön vilkas effekter än är okända, kan utgör ett allvarligt hot mot gråsälarna och många andra marina organismer även i framtiden.

Grönsnabbvingen är en dagfjäril som kan vara svår att upptäcka i gräset då den är kamoflerad som blad. Vissa känner igen den som björnbärssnabbvinge som den kallades förut. De kläcks först av alla dagfjärilar och flyger från slutet av april t.o.m. juni.

Utseende: Vingspann 23–25 mm. Vingarna är enfärgat gråbruna på översidan, hos hanen med en liten fläck av ljusare doftfjäll vid diskfläcken. På undersidan är vingarna ­gröna och vanligen utan teckning, sånär som på en liten vit punkt vid bakvingens framkant. Tillhör familjen juvelvingar.

Habitat: De väljer solexponerade och naturliga öppningar i skogsmark. Så som kantzoner mot öppnare våta fattigkärr, öppna mossplan på torvmossar, gles tallskog på igenväxande torvmossar, gläntor i backig och klippig terräng med torrare barrblandskog, alvarhed, kusthed och fjällbjörkskog.

Utbredning: Utbredd och allmän i hela Norden, men mer lokal och sparsam mot fjällkedjan och norr om polcirkeln.

Föda: Framför allt nektar. Larven lever på växter som blåbär, odon, lingon, tranbär, kråkbär, brakved, solvändor, ljung, klockljung och hallon.

Från att ha varit nästan utrotad finns idag ett tusental havsörnspar i Sverige, tack vare Naturskyddsföreningens "Projekt havsörn". För att rädda havsörnen engagerade sig många frivilliga i Projekt Havsörn på 70-talet. Läs mer här

När det var som sämst ställt med den svenska havsörnen på 1970-talet fanns det bara 50–100 par och 50 yngre fåglar – allt som allt inte mer än 150 exemplar av havsörn i Sverige. Frivilliga hjälpte till att köra ut giftfri mat till örnarna samt rapportera och övervaka bon. På 1980-talet vände äntligen utvecklingen och beståndet började sedan öka igen, både i antal och i utbredning. År 2009, fanns det minst 500 vuxna havsörnspar i Sverige, dvs 1 000 vuxna fåglar. Då uppskattade man att det fanns minst 1 500 ungfåglar (upp till fem år gamla) som ännu inte bildat par. År 2020 pekar allt på att nära 1 000 vuxna havsörnspar seglar över landet.

Utseende: Stor och kraftigt byggd, honorna är normalt något större än hanarna. Vuxna fåglar är ljusbruna på kroppen med blekare huvud och hals och har gul näbb och vit stjärt. Sittande är havsörnen ganska kantig i formen med yviga "byxor" och påfallande stor näbb. Vingarna hos en vuxen havsörn är nästan rektangulära med i det närmaste rak framkant. Havsörnen kan bli upp till 2,5 meter mellan vingspetsarna och kroppen kan bli 1 meter lång. En vuxen havsörn väger 4–7 kg.

Livslängd: Den äldsta kända vilda havsörnen blev över trettio år, men få blir så gamla.

Föda: Havsörnens föda består av fisk, fågel och en del däggdjur.

Bo: I Sverige bygger havsörnar oftast sina bon i gamla tallar. Vanligtvis placeras de i övre delen av trädet eller direkt i toppen. Bona byggs på år efter år och kan bli mycket stora. På senare år har så mycket gammal skog avverkats att det är svårt för havsörnarna att hitta tallar som är tillräckligt kraftiga för att bygga bo i. Det händer numera årligen att örnbon rasar för att träden de byggts i är för små med för svaga grenar. Havsörnspar återvänder till samma boplats år efter år.

Igelkotten har funnits länge cirka 30 miljoner år, det har man konstaterat genom fynd av fossiler som är lika gamla som de sista dinosaurierna. Kanske är det tack vare deras goda anpassningsförmåga?

En sömntuta: På dagen är igelkotten oftast gömd i något av sina bon och kan lätt sova bort 18 timmar av dygnet.

Storlek: Som fullvuxen är igelkotten 20–30 centimeter lång, varav svansen utgör cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar mellan 450 och 680 gram.

Utseende: Pälsen är gråbrun. För att kunna rulla in sig i sitt eget skinn, är huden för stor. Det är taggarna som gör igenkotten känd, en fullvuxen igelkott har cirka 5 000 taggar. Taggarna är ett skydd mot fiender som räv, grävling och rovfåglar. När igelkotten blir skrämd, rullar den ihop sig med taggarna utåt. När de gör det så samverkar flera olika muskler i igelkottens kropp. Det finns till exempel muskler vid varje tagg.

Livslängd: Det är bevisat att igelkottar i naturen har blivit sju år gamla. I fångenskap har igelkottar nått en ålder på över tio år. Men det är få igelkottar som uppnår den åldern. Det är bara 50% som blir äldre än två år.

Läte: När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som flåsanden och nysningar. Ibland smackande och knakande ljud när den har hittat något ätbart.

Luktsinne och hörsel: Igelkotten är nattaktiv och har bra lukt och hörsel som kan fånga upp högfrekventa ljud från insekter

Föda: Igelkotten är en köttätare som gärna äter insekter och maskar.

Utbredning: Igelkott finns i västra, södra och norra Europa. I Sverige förekommer den allmänt i landets södra och mellersta delar samt mer eller mindre allmänt längs norrlandskusten upp till Haparanda.

Bo: Igelkotten är ett nattlevande djur och har flera olika bon där den kan ta skydd. Den lever ensam, så boet behöver inte vara särskilt stort men under våren rymmer boet även ungarna. Igelkottar föredrar ett omväxlande landskap med häckar, buskar och växter som bara höjer sig lite över marken, även ängar och mindre trädsamlingar. De undviker barrskog, myrmark eller öppna landskap utan träd, buskar och frodiga växter. De vandrar varje natt upp till 2-3 kilometer vid letandet efter föda.

Vinterdvala: Igelkotten går i dvala under vintern då de sover fem till sex månader i ett bo eller i högar av kvistar och löv. Under tiden går ämnesomsättning ner och även kroppstemperaturen sjunker från 36 till 8 °C, andningsfrekvensen ligger vid en till två gånger per minut och hjärtat slår ungefär fem gånger per minut.

Hot: Några av hoten mot igelkotten är biltrafik och storskaligt jordbruk som besprutas med bekämpningsmedel. Där finns varken mat eller boplatser. Även robotgräsklippare utgör ett hot. Har man en robotgräsklippare i trädgården ska den inte gå på kvällar och nätter då igelkottarna är ute och rör på sig. Igelkotten är fridlyst, det betyder att man inte får döda, skada eller fånga en igelkott. Igelkotten klassas som rödlistad, nära hotad.

Läs mer om Igelkotten på Artdatabanken, där kan du också rapportera om du sett en Igelkott för att bidra till kunskap. Rapportera till Artdatabanken här

Knärot är fridlyst i hela landet. Det är förbjudet att plocka, gräva upp eller på annat sätt ta bort eller skada exemplar av växten t.ex. ta bort eller skada frön eller andra delar.

Utseende: Knärot är en lågvuxen orkidé, den har krypande, grenig jordstam och en blomställning som kan bli ett par decimeter hög. Blommorna är små och vita, och de blommar i juli–augusti. Bladen är mörkgröna, ett par centimeter långa.

Ekologi: växer främst i mossrika barrskogar med lång kontinuitet. Arten är knuten till skogsbestånd som är äldre än 120 år, vilket mest troligt beror på att de tar lång tid på sig att spridas.

Utbredning: Knärot är utbredd över större delen av Sverige men är ovanligare längst i norr och längst i söder. Den saknas helt på kalfjället. Arten har minskat kraftigt i stora delar av landet – enligt data från Riksskogstaxeringen har den minskat med närmare 50% under 1990-talet medan den verkar ha stabiliserats på en lägre nivå under 2000-talet.

Hot: Knäroten är rödlistad som sårbar. Knärot missgynnas kraftigt av kalhyggesbruk av skogen. Den försvinner snabbt på hyggen när de grunt växande jordstammarna exponeras för solljus som torkar upp marken. Även partier med sparade träd som är 0,1 ha eller mindre är otillräckliga på hyggen för att arten ska fortleva.

Åtgärder: Skogsområden med knärot bör undantas från modernt skogsbruk, något som även skulle gynna andra ”gammelskogsarter”. Vid större förekomst är reservatsbildning eller biotopskydd lämpliga åtgärder. Markägare bör informeras och ta hänsyn till arten vid brukande av skogen.

Lunglaven har fått sitt namn av att den liknar en lunga, och användes förr som medicin mot lungsjukdomar. De är en signalart som finns på gamla lövträd. Signalarter är naturvärdesindikatorer, och en hjälp för att hitta och identifiera områden med höga naturvärden. På grund av att lunglaven är lätt att känna igen och identifiera samt att den ofta förekommer i gamla skogsbestånd är den också en av våra allra främsta signalarter.

Utseende: Lunglav är en stor bladlav som ibland kan bli upp till en meter i diameter. Den har djupt inskurna och kantiga flikar. Nästan lysande grön i fuktigt väder men blir brun eller gråbrun i torrt tillstånd. Den har ett nätlikt mönster av åsar och gropar.

Ekologi: Arten växer på stammar av olika lövträd, främst på halvöppna växtplatser med hög och jämn luftfuktighet. I södra halvan av landet förekommer den mest på ädellövträd. I Norr finns den på sälg, asp, rönn och inte sällan på klippor. Den är rikligast i sena successioner efter brand i skogar med rikligt av äldre lövträd men även i sumpskogar, bergbranter.

Utbredning: Arten förekommer från Skåne upp till nordligaste Sverige. Områdena är dock inte jämt fördelade. Huvuddelen av områdena finns i de nedersbördsrika delarna i västra och sydvästra Sverige samt i Norrlands kust- och inland. Den förekommer nästan enbart i gamla och ej slutavverkade skogar. Minskningen har varit mycket stor under den senaste 100-årsperioden och mycket tyder på att lunglaven minskar starkta och riskerar att försvinna från delar av Europa.

Hot: Listad som nära hotad. Den klarar inga snabba förändringar, som att skogen runtomkring avverkas. Orsaken till tillbakagången beror på slutavverkningar av äldre skogar, en fortgående minskning av antalet gamla grova lövträd. Lunglaven anses vara mycket känslig för luftföroreningar vilka kan ha spelat en roll när det gäller dess tidigare minskning, åtminstone i Syd- och Mellansverige.

Åtgärder:

Räven är ett hunddjur och i Sverige har vi två olika familjer räv. Rödräven har ett stort utbredningsområde och stor anpassningsbarhet medan fjällräven endast lever i fjällen, främst på kalfjället där konkurrensen från andra rovdjur är begränsad. Rödrävstammen är livskraftig med ca 150 000 individer medan fjällrävstammen är starkt hotad och har endast ca 500 individer.

Utseende Rödräv: Pälsen är varmt rödbrun, med vitt på nos och mage samt svarta ben och svanstipp. Den väger 3,5 -10 kg, är 60-75 cm ink. den långa svansen.

Utseende Fjällräv: Fjällrävens päls är vit eller blågrå skimrande på vintern, på sommaren är de bruna. de väger 3-8 kg och är 45-60 cm långa ink svans. Fjällrävens vinterpäls är anpassad till temperaturer ner till -40 grader.

Livslängd: Rödräven lever normalt 3-5 år men som längst upp till 14 år. Fjällräven blir i genomsnitt 7-8 år.

Föda: Rödräven är en allätare som äter framförallt gnagare, fåglar men också insekter, växter, bär och frukt. Fjällräven livnär sig främst på fjällämmel som är fjällets gnagare men även bär och växter, samt rester som andra rovdjur lämnat.

Hastighet: Räven kan springa i en hastighet på upp till 60 km/h vid jakt eller flykt.

Rävens sinnen: Rävens sinnen är mer likt kattens än hundens med tanke på att de har ögon som anpassas till att se i mörker. De har känsliga morrhår men också bra luktsinne likt hunden. De har utfällbara klor och kan klättra i träd till skillnad från andra i hundsläktet.

Hot: Rödräven är livskraftig och ingår i jakt, varje år dödas 70 000 rödrävar och länsstyrelsen bedriver viss skyddsjakt i fjällområdet för att skydda fjällräven som gradvis har trängts undan av den större rödräven. Fjällräven är starkt hotad vilket beror på klimatfärändringarna som lett till brist på snö vilket i sin tur leder till att den vita räven syns mot mark vilket gör dem sårbara mot andra rovdjur, samt brist på föda.

Trots att fjällräven fortfarande är starkt hotad så har stammen börjat återhämta sig tack vare olika stödåtgärder. En av de viktigaste stödåtgärderna är foderautomater med torrfoder för hundar. Resultatet är större kullar och fler valpar som överlever.

Den söta skogsharen har du störst chans att se i skymning och på natten då de är som mest aktiva. På dagen vilar de ofta i en jordhåla, en skreva eller i snö. Blir den skrämd så kan skogsharen springa snabbt och komma upp i hastigheter på 70 km/h.

Utbredning: Skogsharen förekommer i skogsmark och är utbredd över nästan hela Sverige. Den förekommer främst i arktiskt och subarktiskt klimat. I Europa finns skogsharen i norra Skottland, på Irland och i Alperna. Globalt sett finns skogsharen från Skandinavien i väst längs hela Palearktis till Stilla havet i öst.

Habitat: Skogsmark, gärna med rikligt lövinslag. I norra Sverige finns den även i jordbruksmarker, och i fjällen ända upp på kalfjället.

Storlek: Skogharens kropp är ca 46–61 cm, med öron på ca 6–9,5 cm. Vikt 2,4–4,5 kg.

Utseende: Under sommartid är pälsen jämnt mörkgrå, brungrå eller brun på översidan och sidorna. Svansen är helt vit även på översidan och ser närmast ut som en vit boll när djuret rör sig. Öronen är långa och har svarta spetsar. Vintertid är pälsen helvit uppe i norr där vi har snö, undantaget de svarta öronspetsarna. Skogsharens hörsel är skarp och de långa ytteröronen kan vridas åt olika håll, oberoende av varandra. De långa och kraftiga bakbenen skjuter iväg haren och gör att den både kan hoppa och springa snabbt.

Föda: Skogharen är en växtätare som gillar gröna växtdelar, men även bark och skott.

Hot: Skogsharen är rödlistad, nära hotad. Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för sårbar. Skogsharen hotas främst av konkurrens från fältharen som är en främmande art för Sverige. Klimatförändringar är ett hot mot skogsharen då snöfattiga vintrar innebär problem då dess vita vinterpäls inte fungerar som kamouflage mot rovdjur.

Den tretåiga hackspetten är unik i den svenska faunan. Det är den enda hackspetten i Europa som regelbundet ringhackar trädstammar för att dricka saven. Den tretåiga hackspetten blir alltmer sällsynt i Mellansverige och Norrland. Mer än hälften är borta nedanför fjällskogen. Arten är beroende av att det finns en stor andel död eller döende ved i skogen. I de största delarna av Sverige har det gått riktigt dåligt för den tretåiga hackspetten de senaste 20 åren. I Västerbotten uppskattades populationen ha minskat med 35% mellan 1994 och 2004.

Utseende: Den Tretåiga hackspetten är mindre än den större hackspetten och saknar röda inslag i dräkten. Vingarna är nästan är helt svarta samtidigt som kroppssidorna är tätt tvärvattrade i grått. På ryggen har den ett stort vitt fält från nacken till övergumpen. Huvudets sidor är strimmiga med tre svarta respektive två vita längsgående fält. Hjässan är gul hos hanen medan honans hjässa är svartstreckad på vit botten.

Habitat: Den tretåiga hackspetten behöver stora sammanhängande områden naturskog och artens försvinnande är en indikation på att dessa skogar minskar. I dag finns sådana skogar kvar främst i fjällnära trakter.

Utbredning: I Sverige har tretåiga hackspetten sin sydgräns i Dalsland, norra Västergötland och norra Östergötland. I området upp till det huvudsakliga utbredningsområdet – från mellersta Värmland, Dalarna och Gästrikland norrut till finska gränsen – har arten dock en oregelbunden och sällsynt förekomst.

Föda: Den äter främst insekter, larver och andra smådjur som den hittar under barken i döda och sjuka barrträd.

Bo: Det är i döda träd som hanen hackar nya häckningshål varje år.

Ekologisk funktion: Hackspettar fyller en viktig ekologisk funktion. Genom sitt hackande skapar de hålträd som nyttjas av andra fåglar, insekter och däggdjur för föda och bostad.

Hot: Den tretåiga hackspetten är rödlistad som nära hotad. Från att tidigare ha varit en allmän till tämligen allmän häckfågel har arten på många håll minskat kraftigt, eller helt försvunnit fån stora områden under senare hälften av 1900-talet. Dess främsta livsmiljö utgörs idag av fjällnära skogsområden; en aktuell beräkning antyder att cirka 45% av beståndet finns i Lappland.

År 2008 beräknades den svenska populationen uppgå till 11 000 par. Enligt svensk häckfågeltaxering (standardrutterna) uppvisade den tretåiga hackspetten en signifikant årlig minskning med 13% under åren 1996–2003 och framtidsutsikterna bedöms vara dåliga.

Omvandling av naturskogar till produktionsskogar innebär att den tretåiga hackspetten missgynnas starkt. Den tretåiga hackspetten har i dagsläget starka bestånd i den fjällnära skogen, där 80% av skogen är över 80 år och 50–60% äröver 120 år. Dessa skogar är dessutom ofta olikåldriga. Skogsbrukets expansion in i områdena ovan skogsodlingsgränsen är därför starkt negativ för arten.

Åtgärder:

Läs mer om hackspettar här

Kanske har du som jag under sommarkvällarna sett hur tornseglarna samlas och flyger lågt förbi hustak och andra byggnader medan de skriar. Kanske har du funderat över dessa fåglars liv? Då ska vi denna vecka stilla din nyfikenhet!

Kanske det mest fascinerande med Tornseglaren är att den lever hela sitt liv i luften, det är bara under häckningen och vid extremt dåligt väder de landar. Tornseglaren övernattar på 1-3 km höjd över marken och den dricker vatten när den sveper lågt över sjöar med vidöppen näbb.

Tornseglaren övervintrar i Afrika, huvudsakligen söder om ekvatorn. Den återkommer till Sverige i maj och stannar bara över sommaren.

Utbredning: Tornseglaren häckar allmänt uppe i södra Lappland, cirka 600 000 par. I de inre delarna av de två nordligaste länen (Lappland) häckar den huvudsakligen i ren skogsmiljö, framförallt i gammal gles tallskog.

Redan för ca 300 miljoner år sedan fanns jättesländorna som tros vara våra trollsländors förfäder, de var stora med ca 70 cm vingspann. De trollsländor vi ser idag utvecklades för ca 200 miljoner år sedan.

Även om trollsländan är ett rovdjur kan den vara till stor nytta för oss människor då den äter myggor, flugor och skadeinsekter. I Sverige har 65 arter trollsländor observerats, i hela världen finns ca 5 680 kända arter.

Trollsländorna lägger ägg i eller i direkt anslutning till vatten. Sen lever larven i vatten tills den är färdigutvecklad. Ju längre norrut desto längre tid tar utvecklingen, det kan ta upp till 6-7 år i kalla vatten, men vanligen 1–2 år.

Utseende: Trollsländan har fyra vingar, stora ögon, långsmal bakkropp och korta antenner. De uppvisar en stor färg variation på kropp och vingar - Brun, klart röd och skimrande grön eller blå. Vingarna är genomskinliga, eller helt eller delvis färgade.Trollsländor är den grupp bland insekter är som ser bäst, de har stora fasettögon med ett brett synfält.

Storlek: I Sverige är Blå kejsartrollslända en av de största och kan ha en kroppslängd på uppemot 85 mm och en vingbredd på 120 mm. Den minsta är dvärgflicksländan, med en kroppslängd på ca 22–26 mm.

Habitat: De föredrar lugna vatten, med undantag för flodtrollsländor som föredrar rinnande vatten.

Föda: Trollsländor är rovdjur, larverna äter andra vattenlevande djur som mygglarver, småfisk, grodyngel och andra trollsländelarver. De vuxna trollsländorna äter flugor, knott, mygg, fjärilar m.m.

Uttern är ett nattaktivt djur anpassat till ett liv i vatten. Med sin avlånga spolformade kropp, simhud mellan tårna och stängningsbara näsborrar simmar den lätt och kan vara under vattnet i upp till fem minuter.

Utseende: Du känner igen uttern på den spolformade kroppen, benen är korta och mellan tårna har uttern simhud. Den har en kraftig svans och små öron. En vuxen hona väger 5-6 kg, en hane ungefär 10-12 kg. Hanarna är cirka 1 meter långa och honorna runt 90 cm med svans. Till färgen är uttern brun, på hals och bringa är pälsen är ljusare, nästan beige. Uttern har två typer av hår - underull som värmer och stickelhår som håller vattnet borta.

Föda: Utterns föda består mestadels av fisk som t.ex. lake, simpor och karpfiskar, men även groddjur, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur kan ingå i dieten. Sammansättningen av dieten återspeglar väl den tillgänglighet och förekomst av föda som finns i det område där uttern jagar.

Utbredning: Idag beräknas det finnas ca 5 000 uttrar i Sverige, av dem är ca 4 000 vuxna djur. Utter finns i princip i hela landet, men med en svagare population i söder. Vanligast förekommande vid de Norrländska älvarna. Men utter finns även i städerna och verkar inte vara så störningskänslig som man tidigare trott. Utter finns exempelvis i centrala Mora, Uppsala, Nyköping och Norrtälje. De är okänsliga för störningar som är konstanta eller regelbundna och som inte direkt är riktade mot vattenbiotopen.

Habitat: Man kan hitta utter i stora älvar och små bäckar, i sjöar, våtmarksområden och längs kusterna. De trivs bäst i långsamt rinnande vattendrag med låg vattennivå, gott om föda och med tät växtlighet längs stranden, vid havsstränder, i sjöar och dammar. Uttern håller sig vanligtvis nära sitt vattenområde.

Bo: En utter bygger sitt bo i strandbrinken där det finns skyddande växtlighet.

Hot: Uttern har varit fridlyst sedan 1968. Idag har utterstammen återhämtat sig något men uttern är fortfarande rödlistad. Historiskt har det funnits utter i hela Sverige men utterstammen började minska på 50-talet och var nere i ca 500 st som lägst, vilket innbar att de knappt fanns i storta delar av landet. Detta berodde på jakt, förändringar i deras livsmiljöer samt miljögifter. Utdikningar av våtmarker, rensningar av vattendrag samt vattenreglering har gjort att många värdefulla miljöer för utter har försvunnit. Många uttrar dödas även i trafiken när de korsar vägar. Då uttern är en av de rovdjur som är högre upp i näringskedjan har de fått i sig höga halter av skadliga ämnen och den svenska utterstammen har fortfarande en relativt hög belastning med PCB vilket kan försvåra dess reproduktion. Men trots att farliga ämnen har förbjudits är inte faran över då nya ämnen skapas och sprids i naturen. Perflorerade ämnen som PFOS och PFAS är exempel på nya miljögifter som uttern får i sig genom fisk.

Åtgärder för att skydda uttern: