Kärnkraft och andra energialternativ diskuterades intensivt under de två dagarna. Deltog gjorde 95 personer från flera olika länder –  från aktivister som försöker bromsa bygget i Pyhäjoki till en representant för Finsk Energiindustri, Tuomo Huttunen som försvarade kärnkraften.

Från Ryssland deltog Oleg Bodrov som länge arbetat i kärnkraftsindustrin, men lämnat den efter Tjernobylkatstrofen och nu är aktiv i organisationen Green World. Han oroas bland annat över de ryska planerna på att återanvända delar av det farliga avfallet från kärnkraftverken, och berättade om de hälsorisker som bevisats i Mayak i Uralbergen, en av de platser där avfall tas emot. Han pekade på att den ryska kärnkraftsindustrin är en sluten värld och att invånarna i Ryssland är dåligt informerade om riskerna.

Risto Paltemaa från STUK, Finland, som hanterar tillståndsfrågorna berättade att det fortfarande saknas många utredningar och beslut kring kärnkraftverket i Pyhäjoki. Det är ännu olöst hur avfallet ska tas om hand. Finsk lag säger nej till export. Det man talar om att använda den metod som svenska SKB tagit fram, och att lägga avfallet i eller nära Pyhäjoki. Men SKB:s metod, som går ut på att stoppa avfallet i kopparkapslar inneslutna i bentonitlera, och lagda i bergrum på 500 m djup, är, trots långvarigt arbete, inte godkänd i Sverige ännu.

I debatten senare påpekades att risken finns att avfallet ges ett nytt namn, kanske kallas ”tillgång” istället, och därmed kan exporteras och hanteras som sådant.

Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, Sverige, sa att man  räknar med att sådana kapslar inte kan hålla mer än 1000 år, medan avfallet är skadligt i minst hundratusen år. Att använda såna kapslar i Finland – eller Sverige – går emot ländernas regler som säger att avfallsfrågorna inte ska lämnas till kommande generationer att lösa. Att hantera avfallet nedgrävt nära kusten kan bli extra riskabelt, eftersom  vi inte vet hur vattenståndet i framtiden kan påverka lagringsplatserna.

Agneta Andersson, professor i ekologi och geovetenskap i Umeå talade om riskerna för livet i den grunda  Bottenviken. Med sitt bräckta vatten har viken organismer som är mycket speciella och känsliga för förändringar. Vi vet att klimatförändringar kommer,  med ökad nederbörd och större utflöde av humus via älvarna. Om sen kärnkraftverket börjar släppa ut uppvärmande kylvatten innebär det sammantaget mycket stora påfrestningar för allt liv i Bottenviken, sa hon.

Men Tuomo Huttunen, Finsk energiindustri, menade att kärnkraften är säker och att den är bättre än kol och olja om man ser till CO2 utsläpp, något som många dock inte höll med om.

Pirkko Lindberg, Finland, aktiv i Kvinnor för fred, mot atomkraft, berättade om Japan efter Fukushimakatastrofen som hon skrivit en bok om. Där skrapar man fortfarande ihop kontaminerad jord, 10 cm djupt, och fyller i säckar. Jorden ska sen spridas ut solidariskt över hela Japan. En stor satsning på solceller pågår i landet.
Ulla Klötzer från samma organisation var besviken över att kärnkraften inte debatteras i Finland.
–  Folk tror att besluten redan fattats, men så är det inte, sa hon.

Idag finns många sätt att skapa förnybar el framhöll bland annat Thomas B Johansson f d professor i Lund Han pekade särskilt på att husbyggande och boende har stor potential att spara el. Olli Tiainen Greenpeace, menade att förnybart nu kommer så snabbt att Fennovoimas kärnkraftverk kan vara överspelat ekonomiskt om sex år. Ett uttalande antogs där Fennovoimaprojektet framhålls som riskabelt, oansvarigt och onödigt. Det ska skickas till Finland, Sveriges och troligen även Rysslands regeringar.

Debatten leddes av Stina Oscarsson, dramatiker och kulturdebattör. På plats visades även en utställning av Ann Andrén om Tjernobylkatastrofen. Filmer, bokförsäljning, musik och allsång gav också kraftfulla inlägg i debatten.

Barbro Viklund, ordförande Naturskyddsföreningen i Skellefteå