DEBATTARTIKLAR Den största utmaningen är hur en befolkningsminskning kan komma till stånd till en nivå som jordens resurser mäktar med – och det inom ramen för politisk demokrati. Institutionella reformer måste genomföras som får människor att frivilligt anpassa sin konsumtion och familjestorlek till nivåer som stavas hållbar utveckling.
Det skriver biologen Stig-Olof Holm.

Natur, grönska och ett barns favoritträd är alla nödvändiga komponenter i människas livsmiljö. Naturen minskar stress, ger fysisk och mental återhämtning, stärker hälsa och immunförsvar och påskyndar läkningsprocesser.

Naturens fördelar i form av ett längre och rikare liv är inte alltid kompatibelt med marknadsekonomin. Faktum är att jordens resurser håller på att tömmas ut.

I många delar av världen ersätts skogar med plantager, grundvattennivåerna sjunker, havens fiskbestånd decimeras allt snabbare, den accelererade användningen av fossila bränslen destabiliserar jordens klimat. Dagens tillväxt är inte hållbar i längden.

Miljöförstöringen har två primära orsaker: snabb, resurskrävande ekonomisk tillväxt per person, samt jordens ökande befolkning. Vi är nu cirka 7,2 miljarder, den årliga ökningen ligger på drygt 80 miljoner människor.

Enligt en artikel i tidskriften Science behövs ytterligare cirka 1 miljard hektar nu orörd natur (ett område ungefär lika stort som i USA!) för jordbruksändamål, städer och infrastruktur, fram till år 2050. Detta antagande bygger på en fortsatt global ekonomisk tillväxt på tre procent per år i kombination med en befolkningsökning i linje med FN: s mest sannolika scenario.

En miljard hektar finns att tillgå, men det skulle innebära att de nu obrukade delarna av världen, främsta reserverna finns i Sydamerika och Afrika, skulle behöva omvandlas. Efter det finnas inte längre några områden kvar på jorden att odla. En slutsats av detta antagande är att om vi vill undvika framtida konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten snabbt begränsas, främst i redan rika länder.

Tyvärr verkar detta inte ha uppmärksammats av ansvariga politiker. Tvärtom visar en FN-studie (World Population Policys, 2009) att 47 procent av tillfrågade regeringar i världens rikare länder önskar ytterligare befolkningstillväxt i sina länder.

I enskilda städer, som Umeå, framhåller vissa politiker som mål att öka stadens befolkning ytterligare (i Umeå till 200 000 invånare om ett antal år). Medierna verkar också vara omedveten om problemet. TV:s Rapport kablade ut den ”glada” nyheten att Sveriges befolkning ökar med 80 000 personer per år.

Men ju fler vi blir desto mindre naturresurser bli tillgängliga för var och en av oss, medan en minskning av världens befolkning skulle öka tillgängligheten per person. Framtida generationer skulle få ett bättre liv med mindre konkurrens om resurser om befolkningen minskade.

En del ekonomer menar att vi behöver fler barn – för vem kommer annars att ta hand om det ökande antalet äldre? Men även de som är unga nu blir gamla, med en ökande befolkning ökar därför enbart behovet av ännu fler unga. Konsekvensen blir att befolkningen skulle behöva fortsätta att växa, vilket är en omöjlighet.

Med ett födelsetal på 2,1 barn per kvinna, kommer världens befolkning att öka till 9 miljarder inom 40 år och senare plana ut. Då skulle naturresurserna knappt räcka. Ett globalt födelsetal på 1,85 barn per kvinna, dagens nivå i Sverige, skulle minska befolkningen till 2,3 miljarder år 2300. Det är antalet vi var år 1940. Varje person skulle då ha stora resurser.

När invånarantalet planar ut, blir det oundvikligt att andelen äldre ökar under en övergångsperiod. För att säkerställa en god livskvalitet och levnadsstandard för så många som möjligt utan att anstränga jordens resurser måste vi leva med en inverterad befolkningspyramid i hundra år eller mer. Det bästa som nu kan göras är att organisera våra samhällen och ekonomiska system så att enskilda under denna tid har möjlighet att förverkliga sina drömmar och livsmål, bevara sin frihet.

Äldre människor kan vara med i arbetslivet allt längre. Det finns ingen naturlag som säger att döden måste föregås av många års skröplighet. Det är möjligt att fortsätta njuta av ett gott liv, då den fysiska och mentala prestationsförmågan kan minska mycket långsamt.

En frisk ”ålderdom” kan främjas genom satsningar på mer fysisk aktivitet, hälsosam mat, och mindre stress i vardagen – kort sagt, goda levnadsvillkor leder till en hälsosam livsstil. En annan viktig väg till befolkningsminskning är ett flexibelt arbetsliv som tillåter människor med vilja och förmåga att arbeta högt upp i åren.

Vissa människor kanske invänder att en befolkningsminskning skulle öka risken för social isolering bland de allt fler äldre. Det kan sannolikt bli precis tvärtom. Den banar väg för nya förbindelser med vänner, med mer avlägsna släktingar, kusiner etc. De färre barn som föds kan bli väl omhändertagna, älskade, givna tid och omsorg.

Hållbar utveckling handlar således inte enbart om traditionell teknisk utveckling (även om det också är nödvändigt), utan även om justeringar av det ekonomiska systemet så att människor väljer att ha få barn, att jordens befolkning börjar minska. Minskande populationer, i både industriländer och utvecklingsländer, kommer också att leda till en minskad risk för konflikter, krig, och in stället mer utrymme för humanism. Den största utmaningen – och vad den politiska diskussionen nu bör ta upp – är hur vi inom ramen för politisk demokrati kan få till stånd en befolkningsminskning till en nivå som jordens resurser mäktar med.

Det obehagliga alternativet är att befolkningen minskar genom åtgärder som kränker individens frihet.

I stället bör institutionella reformer genomföras som får människor att frivilligt anpassa sin konsumtion och familjestorlek till nivåer som stavas hållbar utveckling. Ett nödvändigt första steg är att folkvalda i rika länder slutar sätta mål för att öka det egna landets, eller den egna stadens, befolkning.

Stig-Olof Holm